beautycode

Nu är det två år sedan (nov 06) jag rullades in i operationssalen för att genomgå en gastric bypass (magsäcks förminskning). Det var inte en dag för tidigt, jag var smällfet, deprimerad och så jäv-la less på mig själv så det fanns inte!

Där låg jag nu som en strandad val och stirrade upp i taket och funderade hur i helvetet kunde det gå så här långt. Det värsta som kunde hända hade hänt...fet ful och uträknad en riktig  jävla loser som inte hade disciplin nog att äta vettigt och motionera. För det var ju bara det handlade om eller...!?
 
Det var ju knappast så att jag inte visste hur man skulle göra för att gå ner i vikt. Herre gud jag var och är ju ett vandrande uppslagsverk i ämnet viktminskning. Det fanns ju inte en kur eller diet som jag inte hade provat och helt korkad va jag ju inte..kroppen måste ju förbränna mer kalorier än den tog in om den skulle kunna ha en chans att hålla formen klart att jag visste det! Periodvis så hade jag farit runt som ett skållat troll och tränat 5-6 dagar i veckan, och periodvis så hade jag ätit rätt och välbalanserat enligt tallriksmodellen och varit så duktig såå. Men där i mellan hade jag fullständigt ballat ur.

I min värld så var det antingen eller. Gick man på diet så gick man på diet, och då var jag stenhård mot mig själv. Men som alla vet hur länge orkar man hålla på att späka sig!? Tjaa.. i mitt fall så hade jag både korta och långa perioder  där jag var fullständigt fokuserad på att uppnå "perfektion". Under dessa perioder gick jag ju alltid ner i vikt, men så fort jag la av (och det gjorde jag ju alltid) ja då gick jag ju upp igen. Dels det jag gått ner plus lite till..ner 5 upp 7, ner 10 upp 15, ner 20 upp 30 osv ...o.s.v.. Så helt krasst anledningen till att jag nu låg här det var helt enkelt att jag hade bantat mig fet! Nu var jag inte längre lite gulligt mullig eller kraftig nej jag var riktigt fet. Jag vägde 133,3 kg !!

Jag som en gång varit en spinkig liten "negerunge" som alla snälla tanter vill mata bara för att de trodde att jag kom från Biafra. Jag var aldrig något knubbigt barn utan snarare tvärtom...min viktresa började när jag vid 13 års ålder började på bröst, höfter , rumpa och lår. Jag transformerades från ett gängligt föl till en "fet kossa" i mina egna ögon. Självklart så var det inte så...jag va/är 176 cm lång och vägde då 63 kg! Men i "min" värld så var det likvärdigt med 163 kg för det var så jag kände mig när jag tittade på "missfostret" i spegel. Nåja gott folk...det där är historia nu...men där har ni orsaken till mitt eviga jojande..det började där.

 
"lilla" moi go o glad som kexchoklad...size 50
(många kexckoklad var det...*s*)

Och här är jag nu... 2 år senare och 50 kg smalare. Bea i dag och Bea då är två helt olika personer åtminstone om man ser till det yttre. Men den stora utmaningen har jag framför mig, nämligen att få insidan mitt psyke att synka med min nya fysik, och det är ingen lek det skall gudarna veta!
 
Size 42 i dagsläget....räknar med att tappa ca 8 kg till innan kroppen är "nöjd".
Vi har ju alla en "inprogramerad" naturlig vikt där kroppen vill och skall vara beroende på längd, benstomme, muskelmassa ålder osv. Hade jag vägt 63 kg idag så hade jag sett undernärd ut....hm..tänk hur det kan bli! Minimum vikt för mig idag är 70 kg och max 75 kg..nu står vågen på 83...alltså väger jag  20 kg mer än vad jag gjorde när jag började banta. Jag är ingen sylfid..och vill inte heller bli det. Är nöjd om jag tappar mina sista 8 kg. Vid min ålder är det INTE klädsamt att bli för smal...jag blir lätt hålögd och urgröpt i ansiktet. Jag ser smalare ut än vad jag är..så idag skiter jag i vågen och litar på att kroppen sköter sig själv. .(förutsatt att jag inte ballar ur förstås..haha.