Spegel spegel på väggen där




Det är märkligt men när jag tittar mig i spegeln så ser jag mig själv så som jag alltid har sett ut. Men jag ser ju inte riktigt likadan ut som jag gjorde för tex 1,5 år sedan. Jag vet det och jag kan se det när jag jämför bilder...men när jag tittar mig i spegeln så ser jag ingen skillnad.

Förmodligen så är det samma mekanism som gör att  man får ätsstörningar. Antingen så ser man sig själv som fetare eller också så ser man sig sig själv så som man VILL se sig. När jag var som allra fetast  så tänkte jag att inne i denna "mulliga"  obs! inte feta kropp finns det en smalis som vill ut typ. Det var nog min räddning för hade jag verkligen sett det jag ser nu, med hjälp av fotografier så hade jag förmodligen gjort processen kort och lämnat detta jordeliv. Njae nu kanske jag överdrev en "smula"..men faktum är att jag skulle nog ha brutit ihop fullständigt.

Nu för tiden händer det  rätt ofta att en och annan tittar lite försynt och undrande med en blick som säger. - Är det Bea eller!? I början blev jag lite förvånad och irriterad. För snälla...sådan skillnad var det väl inte?. Men NU ja nu har poletten trillat ner. Nu kan jag själv se (med hjälp av foton) att det ÄR skillnad. Men inte när jag tittar i spegeln...hmm...strange.

Det är samma sak när jag tittar på gamla foton. Bea som tonåring i 20, 30 eller i tidiga 40 års åldern. Det spelar ingen roll hur gammal jag är. Just DÅ i den stunden när jag har sett mig i spegeln så har jag INTE sett det som jag sedan flera år senare ser på foton. Och då så är det nästan alltid med en positiv förvåning om att VA jag så ju riktigt trevlig ut då..inte alls så illa som jag trodde.  Genomgående så har jag tyckt att jag var fulare och fetare än vad jag var. Och När jag verkligen var som fetast så slog en annan försvars mekanism in..äsch sååå illa är det väl inte.

Varför skall det vara så otroligt svårt att se sig så som andra ser en?

Måste jag alltid ha svart på vitt för att fatta med hjälp av före och efter foton!? Tänk vad enkelt livet vore om man såg saker och ting så som dom faktiskt är och INTE vad man tror att det är, pga dåligt självförtroende eller störd verklighets uppfattning!

Kommentarer
Postat av: Annette

Hejsan

Ja det är svårt med vikten...

Jag läste om dej i Aftonbladets bilaga i dag!

Jag har ett förflutet med ätstörningar.

Men harmonisk med mig själv nu,inte lika stressad.

Är nu 33år. och har haft ätstörningar sedan jag gick i 3:dje klass.

Har jojo bantat med viktväktarna mm.

Men har nu lyckats gått ner 10kilo med GI.

Mest för att ändra matvaner och få det som en livs stil... det tror jag är viktigast. Har stått stil långa perjoder, men går inte up utan står stil...sedan dimper något kilo då och då.

Är jag sugen på en kaka tar jag de.



Men man är inte nöjd 2 gram upp känns som 10 kilo.

De va så bra som du skrev(Sa).

Hur man känner sig i huvudet gör hur man mår. De kanske inte är vikten... men man fokuserar på den. (smala är inte hela saningen = lycklig) Men det är inte hur andra ser på en, utan hur man känner sig själv.



Många vänner har varit olyckliga över små bröst. Opererat dom och tror att,nu är dom lycklig, och märker att så inte blir fallet. De va bara en sak att fokusera på.



Jag tror de är så med allt.



Detta lät som ett dystert inlägg hihih....men de inte så.

Jag är lycklig och inte stressad. Jag har funnit varför jag va olycklig nu och de berode inte på vikten. Det berode på andra saker i livet..hihiih...



Du är super duktig, och väldigt vaker som smal som nu och förr, och kämpat bra.

Ta hand om sig med vardags lyx, massage, fotvård, göra naglar, asiktsmask, hårinpackning osv.. kort sagt ta han om sig gör att man mårbra!



Kämpa på. Jätte bra blogg!



Ha det gott

Annette





2008-10-19 @ 12:09:12
URL: http://www.annettesmassage.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0